Miljöombyte

Kan fö första gangon åp lieng säijj att ja mår bra. E känns som itt na kan drag ner me igen. Ja har 6 tonga månader bakom me, å fläir fina år framfö me. Kvafö ska man tå skåd bakåt å tänk åp kva som sku ha kona vuri? Ja ha förlora mytchy säinast tidin, men ja kan itt säijj att ja ångrar na. Nu väit ja kvöm som finns tier föme åp rektit, å ja ha även träffa mytchy nya härliga människor. Ni je allt ja behöver.

5 månader sedan satt jag och hade ångest över att åka hit. Hur skulle jag kunna lämna allt hemma så länge? Tänk om jag inte hittade någon att umgås med här? Tänk om ingenting var bra på jobbet?



Nu sitter jag här 5 månader senare med en hel del erfarenhet och minnen i bagaget. Alla dagar i London, alla vänner jag träffat, allt nytt jag lärt mig i jobbet.. Allting är sådant som jag aldrig kommer att glömma.

Men även om allting har varit underbart finns det något som har tagit min tid här till en helt ny nivå. Jag har träffat en person här som har förändrat min syn på livet totalt. En person som har fått mig att inse att jag är bra precis som jag är. En person som har visat mig hur man ska se positivt på allt. En person som lärt känna mig bättre på 5 månader än vad jag själv gör. En person som är orsaken till att det är så himla svårt att säga hejdå och åka hem. En person som jag aldrig kommer att glömma.

Ibland kommer alla minnen tibaak. Ibland känns allt tongt fast ja väit e je rätt. Ibland ångrar ja allt å sku konn jier kva som helst fö ti bere få prat mede igen. E je tå he hiendär, som ja insiir att tu itt finns tier namäir.

 

 

 

Ibland måst jag å få skriv kryptiska fjortisaktiga inlägg.

Det är konstigt hur bra man mår när man verkligen får leva fullt ut och vara med människor man trivs med. Man får vara sig själv och säga exakt vad man tänker på utan att någon kollar snett. Jag hör hemma i England, även om det ska bli skönt att hoppa på planet till Finland..

We've reached the end of an era, people! Efter mycket övervägande och velande hit och dit har jag beslutat mig för att sluta blogga. Jag orkar bara helt enkelt inte längre. Men de flesta har väl mig på facebook så de kan följa mig där om de känner för det.


Over and out,
Linny

Idag är en ledsam dag in the world of Linny. Imorse jobbade jag sista passet med de 2 kollegorna som jag kommit närmast här. Ser jag på schemat att det är vi 3 som jobbar vet jag att det blir bra. 2 av de mest professionella killarna jag någonsin mött. Dessutom har jag aldrig haft så roligt på ett jobb någonsin, allt tack vare dem. Tack killar för att ni gett mig minnen för livet! Jag har ju fortfarande nästan 6 veckor kvar med en av dem, och ett pass på söndag med den andra, men mitt hjärta brister när jag vet att vi inte får jobba tillsammans alla 3 igen. You will be missed Khushboo!

Jag trodde att det bara var jag som tyckte det var varmt idag eftersom jag är van med det kalla vädret i Finland. Men efter att ha sett x antal personer gå förbi hotellet i shorts och bar överkropp eller linne kan jag konstatera att det verkligen är tropisk hetta här. Något annat jag kan konstatera eftersom vi är bredvid en motorväg, är att det finns otroligt många cabriolet här..

Stänger av bloggen för en tid. Bara för att jag känner för det. Jag skriver fortfarande ner allt viktigt som händer i min privata samling. Alltså kan jag återkomma med vad som hänt senare.

Vi tar många beslut under en livstid. Vissa så obetydliga som vad vi ska äta till middag, vissa så stora att de kan förändra hela livet. Igår tog jag ett beslut som jag vet kan både skada och hjälpa. Det var som att dra av ett plåster. Jag gjorde det snabbt och enkelt och nu är det värsta över. Nu kan jag fortsätta leva mitt liv så som det var menat från början, och kanske kommer jag tillbaka till dit jag en gång var.